förundras över våren som kom och gick, men verkar vara på ingång igen. alla dessa vårar. jag hatar dem, men älskar dem eftersom det betyder snart sommar. det gäller bara att hålla sig flytande tillräckligt länge.
det verkar bli en väldigt lång vår i år.
försöker fylla varje dag med något, men har ingen ork, ingen lust till något. fast det kommer ju, det kommer jag vet. men alltid samma sak varje vår.
förundras över alla andras liv som verkar innehålla så mycket när mitt bara krymper och krymper och allting bara rasar.
det är klart att det går över, det gör det ju alltid. som en dålig låt som spelas på repeat varje vår, varje sommar, varje höst och varje vinter.
och nej det handlar inte om att resa sig och fortsätta leva. för det fungerar inte (!) så. inte för mig i alla fall.
men jag lever ju, det är inte klokt hur jävla mycket jag lever. blir så jävla rädd för mig själv och alla som älskar mig och inte älskar mig för det är så jävla mycket man måste tänka på hela jävla tiden men låt mig bara få bestämma över mig själv, ta ansvar för mig själv och leva med mina egna handlingar så ska ni se att det går över den här gången också. om jag lovar att sluta testa och ställa alla krav, är ni kvar nästa vår då? jag lovar att jag lever om femton år. då är jag vuxen och en i dussinet. tråkig innehållslös levande arbetande kanske till och med med en såndär vahettere... familj.
fast nej.
ingenting vet jag och ingenting vill jag veta. finner tryggheten i det lilla. allt som inte finns, allt som fanns och allt som kanske kan bli.
när ingenting är bra men heller inte dåligt, då vet jag att jag lever.

"it's true i always wanted love to be hurtful
and its true i always wanted love to be filled with pain
and bruises" anthony and the johnsons - cripple and the starfish