det kallas för livet har alltid ställt mig undrande till påståendet vet inte vet ingenting lär jag mig någonsin? det går i vilket fall som helst vidare  det där som kallas för livet kräver inget engagemang det går bara liksom av sig själv gör lite som det vill och mitt upp i det står jag hjälplös eller vad som helst det går ändå bara vidare alla kan påverka det säger de och visst det kan man säkert ja jag har gett upp ger upp varje år är inte värt besväret varför inte bara leva livet fast hur då? hur lever man livet? återkommer alltid till samma samma samma jävla känsla hela tiden nej allt går inte att glömma fast varför glömma bara gå vidare ja bara gå vidare detärintevärtdet det kallas för känslor men hur ska man någonsin känna något annat när allt man känner är en konstant rädsla för något värre? något annat vad som helst man landar inte alltid på fötterna ja jag har gett upp gett upp kriget mot känslorna kanske ja kanske att det är som ett resonemang om livets mening fast nej för den finns inte livet är upp till sig själv nej detta är något större eller mindre det kallas för känslor det där som gnager fräter sliter och river sönder hur väljer man bort smärta?


"people staring, they know you've been broken
repeatedly reminded by the looks on their faces
ignore them tonight and you'll be all right" jose gonzales - crosses