jag kan säga att jag mår bra för jag orkar inte längre störa er med min självömkan har lärt mig att le mig genom dagar oförmögen att verkligen ta till mig människor har jag lärt mig att prata spontant och öppet om allt
till och med om sånt som gör ont
vågar inte längre tänka så jävla rädd att en dag vakna och vara rädd för tanken där jag ingenting har att leva för skulle skrämma mig

om man har tidigare misslyckanden i minnet och i rädsla för nya försöker hitta nya vägar att gå hela jävla tiden för att stå ut hur väljer man då bort smärta? hur väljer man bort alla de känslor som gror inom en? hur ska man någonsin känna något annat när allt man känner är en konstant rädsla för något värre? fast vad?
VADÅFÖRNÅTHEMSKT?!

"i don't need anybody
because i learned to be alone
and anywhere i lay my head, boys
i will call my home" - tom waits anywhere i lay my head